Tillbaka i Karlskrona vid min flickväns köksbord, med té som fortfarande är lite för varmt för att dricka, och lyssnar på det nyligen upptäckta Chillhop Café. En bra nervarvning efter Creative Coast Festival 2016, som precis har upphört.

Två dagar av innovation, inspiration och underbart häftigt folk. Det finns en viktig sak som gör festivalen till ett succérecept: Den befintliga kulturen i indiespelscenen. Även om jag inte är en del av den så hade jag en riktigt grym festivalupplevelse

Tillbaka bland demos och de dedikerade

Förra året missade jag stora delar av festivalen, men den här gången var jag väldigt aktivt deltagande. Det var en fin syn, det första jag såg när jag kom in i Netport-byggnaden, att se människor som har jobbat hårt för sina skapelser ställa ut och få input.

Det var många, riktigt välgjorda spel, och var det något spel jag verkligen fastnade för så var det Tetsumo. Det är ett tetris-style baserat på japanska gameshows, och ni kan se en demo här:

Självklart var favoritspelet Please Knock on My Door, där jag själv fanns med i Special Thanks, till min stora förvåning. Att sen sitta och diskutera spelmekanikerna och metaforer var, eftersom Michael är Michael, som alltid superintressant.

Det var ingen brist på bra föreläsare heller, där två föreläsningar stod ut för mig: Jennifer Kanary, som har skapat en “psykossimulator” för att illustrera upplevelsen och hur det är att försöka interagera med någon som upplever psykos, och Armin Ibrisagic från Coffee Stain Studios som ligger bakom spelet Goat Simulator.

På samma dag fick jag alltså hela spektrat, från akademisk forskning kring perception och neurologiska störningar till hur man säger åt en fjortonåring att klippa sig och skaffa sig ett jobb från ett företags facebooksida utan att skapa husihelvete. Vad i hela friden jag menar kan ni sitta där och klura på.

Därfter var det blipblopmusik av Niamh, eller som hon oftare kallas, chipzel. Ett helt fantastiskt set på &vin, där jag dansade med Louise och alltifrån backpackande ljuddesigners till Nintendos Ed Valiente. Det slog på ett par strängar av den del av hjärtat jag lämnade på ett fält i Tollarp, under festivalen Ctrl Alt Dance 2009. Ah, minnen. Nåväl, nu till lärdomen:

Vad kan vi lära oss av indiespelsbranschen?

Jag har aldrig sett en så tät community i mitt liv. Alla hade bra ping på varandra, och snackade ofta på ett sätt som visade genuin ömsesidighet. En hjälpsam, social och glad community, obegränsad av geografi.

Alla frågade om de skulle ses på den kommande spelmässan i Malmö, och alla tycktes följa varandra på twitter.

Jag körde tre deltagare till tågstationen, och det tog inte fem minuter innan man satt och skojade och snackade om varandras projekt. Vi satt kvar där på tågstationen, när jag trodde att jag bara skulle lämna av dem, och pratade om allt mellan färgpsykologi, kroppsfunktioner vid långa resor och hela grejen med att spelutvecklare och spelstudios tenderar att naturligt vara så bra vänner.

Alla brydde sig. Alla förstod att det låg hjärta och själ bakom varenda projekt, att det låg åtskilliga timmar bakom varje spelminut som besökarna fick uppleva av demos, och att alla var i branschen för kärleken till multimedia.

Det syntes i varje monter, varje bänkrad på föreläsningarna, och inte minst på festen efteråt. Det finns många branscher och industrier som hade mått bra av att se på en spelkonferens och lära sig det sociala landskapet som dessa fantastiska kreatörer har.

Stort tack till hela Creative Coast-gänget, med superskägget Johan i spetsen, så ses vi igen nästa år!